Jag har lager…
Och bakom varje lager
finns ett till.
Bakom varje sanning…
en annan sanning.
Jag kan vara eld och is.
Skratta högst i rummet
men sen gå hem och undra
om någon egentligen såg mig.
Inte den som underhöll..
Inte den som tänkte för mycket..
Eller hon som ifrågasätter allt..
Utan mig.
Den där jävla motsägelsen
till människa..
som vill bli genomskådad
men får panik när någon ser igenom henne…
Som säger:
Jag behöver ingen.
Och menar:
Snälla, visa mig att jag har fel.
Jag har försökt föreställa mig
hur det känns att vara enkel att älska.
Att inte vara ett helt bibliotek
där vissa böcker brinner
och andra aldrig blivit öppnade…
Men jag är inte en rak linje..
Jag är ett jävla åskväder
som har lärt sig att le när det blixtrar…
En drömmare
med en cynikers överlevnadsinstinkt…
och ibland tänker jag
att ingen någonsin kommer orka.
Inte för att jag kräver allt…
Utan för att jag innehåller så mycket
att jag knappt själv hinner känna allt om mig.
Och någonstans där inne
finns rösten…
Den som inte vill vara stark…
Inte just nu.
Den som både vill bli lämnad ifred
Men som samtidigt längtar efter att någon ska komma lite närmare.
Why can’t you just hold me?
Inte rädda mig..
Inte reda ut mig…
Inte göra mig mindre…
Bara hålla om mig
utan att kräva att jag blir begriplig.
För det som skrämmer mig mest
är inte att någon ska upptäcka
hur komplicerad jag är…
Utan det är att någon ska se allt,
förstå vad det innebär
och sen säga:
Det här är inte för mig.
If you’re 555 I’m 666!
Jag tänker inte slipa ner mina kanter
tills jag passar en famn som aldrig var menad att hålla mig.
Ja, jag kan vara för intensiv..
För högljudd…
För tyst…
För filosofisk…
när någon bara ville prata om vädret.
Jag kan känna tusen saker
och ändå säga:
Det är lugnt.
Jag kan längta efter närhet
och bygga murar samtidigt som någon fortfarande står kvar utanför dörren.
Jag vet...Jag är inte alltid lätt...
Men det är skillnad på att vara svår att älska och att vara svår att äga.
Och jag tänker aldrig mer
förväxla de två.
You may say I’m a dreamer.
Ja.
Jag drömmer.
Om någon som inte misstar mina lager
för lögner.
Som inte förväxlar mitt mörker
med frånvaron av ljus.
Någon som inte behöver vinna över mig,
lugna ner mig eller tämja mig...
Någon som möter mig.
Inte som ett projekt…
Inte som en utmaning…
Utan som en människa.
För sanningen är att jag också är trött.
Trött på att vara den som klarar sig…
Den som reser sig…
Den som alltid hittar en ny väg.
Ibland vill jag släppa taget...
men inte om mig själv.
Bara om rustningen…
beredskapen…
Om övertygelsen om
att om jag aldrig behöver någon
kan ingen heller göra mig besviken.
Så ja…
Jag har lager..
Jag har mörker…
Jag har drömmar som vägrar dö
och frågor som aldrig håller tyst.
Jag kan vilja ha hela världen
och samtidigt behöva ett enda rum
där jag slipper prestera för att existera.
Kanske kommer inte alla
att orka med mig…
Men jag behöver inte bli mindre för att någon annan ska känna sig större.
Jag behöver inte bli enkel
för att man ska välja mig.
Så om du någon gång
står framför alla mina dörrar..
.. så behöver du inte förstå varje rum.
och du behöver inte älska varje skugga.
Men om du knackar
och ber mig visa vem jag faktiskt är,
förstå då:
Jag öppnar inte dörrar
för att bli bedömd.
Jag öppnar dem
för att bli mött.
För under alla mina lager
finns inte en enklare människa
som väntar på att bli upptäckt.
Där finns jag.
Motsägelsefull.
Vild.
Rädd ibland.
Fortfarande här.
Och jag tänker inte be om ursäkt
för att jag är…
bara för att man inte vet
hur man möter mig.
/Emmely.
Lägg till kommentar
Kommentarer